Monica Pönni kom för några år sedan ut med boken om sin mors barndomsupplevelser under 30-talets skräckvälde och sedan krigets elände. Nu har hon även lyckats få sin fars berättelse i bokform med titeln Född på fel plats. Tiden är densamma, 30-talet och kriget. Men berättandet är präglat av en annan berättarröst, som Monica Pönni lyckats förmedla på ett otroligt fint sätt. Den skräck som fadern levt i under sin barndom har Monica förmedlat så att den tränger ut från boksidorna direkt in i hjärtat på mig som läsare. Det är skräcken för vem som härnäst ska hämtas nattetid från byn och som barnen egentligen inte ska veta något om.
Perspektivet är barnets och därigenom får vi också ta del av barnets ologiska förväntan på kriget som något som ska lösa problemen. Den två år äldre storebrodern som hämtats en natt några år efter fadern antas vara i armén. När kriget kommer, kommer ju brodern alltså att kämpa för dem och allt måste bara bli bättre. Att det sedan blir helt annorlunda blir en närmast chockartad upplevelse för pojken. Kriget blir nu i stället det som skapar fasan och alla umbäranden.
Detta att ha skildrat sina föräldrars barndomsupplevelser är starkt gjort och så har Monica Pönni också fått fin respons för sin insats.
Född på fel plats kan köpas via Monicas blogg http://monvik.blogspot.com/2006/11/s-blev-det.html, eller Sveriges ingermanländska riksförbund, v_aitman@passagen.se.
Priset är 170 kr + porto.
Utdrag ur boken:
Lukten av krutrök låg fortfarande kvar i skogen och blev allt starkare när vi närmade oss Koussula men vi såg inga tecken på att strider hade ägt rum i byn. Mormors hus och de övriga husen i närheten var oskadda och mormor drog en lättnadens suck.
Å, så bra! sa hon. Nu, pojkar, ska vi ta upp potatis!
Men så tomt det verkar vara i byn? sa mamma. Stannade de andra kvar i sina skyddsrum?
Hon såg sig omkring medan mormor skyndade mot sin gård.
Äsch! Kanske de inte har hunnit tillbaks efter natten.
Hon fortsatte mot potatislandet där hon ställde sig på huk. Vi följde henne och hjälptes åt att med händerna gräva fram potatisen ur jorden.
Jag hörde aldrig när de kom. Deras steg måste ha varit tysta mot marken men plötsligt stod de där, på andra sidan av potatislandet. Iklädda grå uniformer med blanka knappar. Med stridssmutsiga hjälmar långt ner på sina huvuden höll de sina vapen riktade mot oss. Tyska soldater med allvarliga miner.
En av dem sa några ord på tyska som vi inte förstod och nickade mot potatisen som låg som i en vagga i mormors kjol. Hans röst var hård och lika hårt var hans ansiktsuttryck. Blek och med en gest av underkastande gick mormor fram till honom och släppte ner potatisen vid hans fötter. Sedan neg hon och jag tyckte mig se ett skadeglatt leende hos soldaten när han hötte med vapnet för att hon skulle avlägsna sig.
Han nickade mot de andra högarna av potatis som vi hade grävt upp och sa samma ord en andra gång.
Walter, mamma och jag började nervöst samla ihop den potatis vi hade grävt upp. Då och då såg jag upp mot vapnen som fortfarande var riktade mot oss Några potatisar föll ur mammas händer och Walter och jag skyndade för att plocka upp efter henne medan hon gick fram och la högen framför soldaten.
Han hade en föraktfull min när han tecknade åt oss att gå mot huset. Mormor neg igen, vi vände om och tillsammans började vi gå bort från soldaterna. Jag var hela tiden medveten om vapnen som fanns bakom oss och mina tankar handlade om en enda sak: att de tyska soldaterna nu skulle skjuta oss bakifrån. Och jag tänkte att om pappa, Antti och Väinö skulle komma hem, skulle de hitta oss alla skjutna till döds utanför mormors hus. Jag ville inte dö nu när vi äntligen fått hopp om ett eget liv och nu när det i alla fall fanns en ljusning för både pappa och Väinö att släppas ut ur fängelset och återförenas med oss.
Gå mot huset, lugna och sansade, sa mamma med bruten röst.
Hon gick stelt framåt. Jag ville ta hennes hand men hade inte mod. En enda rörelse från mig kunde betyda en skottsalva bakifrån.
De kan inte göra oss något, viskade mormor. De är inte här för att skjuta oskyldiga människor.
Hon vände sig om för att se mot soldaterna och jag ville ropa till henne att inte göra det men kom av mig när hon drog på munnen.
Se där! Vad var det jag sa? De har gett sig iväg.
Jag stannade till, vände mig försiktigt om och såg att hon hade rätt. De tyska soldaterna var försvunna.
Mina förut spända axlar sjönk av lättnad.
De var hungriga, sa mormor. Som vi. Och vet ni Jag tror att detta betyder att ryssarna har fått ge sig.
Mamma var så blek att jag tyckte att hennes läppar blivit vita. Hon såg ner i marken.
Törs vi gå tillbaks och gräva upp mer potatis? sa hon. Även vi måste ju ha mat.
Det är klart att vi törs, sa mormor medan hon började gå tillbaks mot potatislandet. Det är ju mitt potatisland.